Detta var det verk som tilltalade mig var detta verk gjort utav Pia Ingelse. Tyvärr var detta inget verk som värden pratade om men under turen så var det det som fångade min blick. Tror det är på hur hon har gjort det hela, hon har målat 6 st barn sittandes i en röd antik soffa med djur masker för ansiktet. Flickorna kollar på varandra, medan pojkarna sitter och stirrar rakt fram. Målningen är målad med oljefärger vilket jag inte skulle tro om jag inte läst om den, man ser att den är målad men med vilket teknik är svårare. Skulle jag gissa så skulle jag tro på vattenfärger då färgerna känns bleka och lite utmålade ut-smetade.
Jag valde detta verk för det fick min uppmärksamhet under våran rundvandring, den gav mig många olika tankar på vad den betydde, vad var hennes tankar var kring verket och hennes val av färger, varför valde hon att ha en massor utav starka färger i ett enligt mig deprimerande verk.
Sedan så maskerna ger en en extra tanke "varför bär de dessa, vad betyder de?" vad är egentligen tanken bakom det hela. I mitt huvud går tankarna runt, de ser ledsna ut, som att det är tvingade till något, lite som att de inte få vara sig själva, de ser kontrollerade ut. Är det så hon som målade verket tänker, är detta ett verk fyllt av känslor av hur hon ser världen, är det hennes bild av dagens människor.
Jag ser tavlan som deprimerad just för att de bär maskerna och på hur de sitter, i en antik soffa i ett grått rum med djur liknande masker för ansiktet. Sedan sitter de väldigt stelt, de ser ut att vara placerade, de ser utplacerade ut. Maskerna gör att också man inte ser deras ansikten vilket inte ger en en egen uppfattning om hur de mår och tänker, de låter en få fundera själv. Men med tanke på hur de sitter får jag uppfattningen av sorg, men samtidigt som jag tror att de blir tvingade och de är deprimerade så kan de i själva verket sitta och skratta bakom maskerna, kanske har de jätte kul. Något vi aldrig kommer att få veta då detta är ett verk utan fortsättning.
Det är just maskerna som får mig att gilla verket, de får en att tänka efter, det låter en använda sin egen fantasi, låter en göra sin egen uppfattning, vad är historien bakom verket.
Det jag tror meningen med verket var att visa just nuet, visa hur vi ser ut. Att vi styrs av någon sorts kraft, att det är såhär vi funkar nuförtiden. Vi har på oss masker, vi spelar någon annan. Läser man hennes ord om bilden så säger hon att detta är som en bild ur en filminspelning hon höll på med för ett år sedan och att de är på väg att utföra en ritual men de funderar på om de ska gå med på det, det är typ så vi fungerar nu. Kan vi klara av att bära en mask hela dagen inför samhället, vara en som andra kan respektera för att sedan när vi kommer hem får vi ta av den och vara oss själva igen, då vi inte behöva visa upp oss för någon.
Pia valde att döpa detta verk till
dark bridge, det får det hela jag har skrivit nu att gå ihop.
Dark för maskerna, maskerna vi tar på oss varje dag för att klara av dagen, det är ett mörker, vi spelar någon vi egentligen inte är och sen
bridge för att ja, det är som en bro att gå över, vi gör ett val och framför allt, vi
har ett val.
Mitt första verk jag har valt att jämföra
dark Bridge med är detta verk gjort utav Helena Rantamäki Bröms. Jag valde detta verk för att det är motsatsen mot mitt första, denna bild visar valet vi har i vardagen, ska vi följa strömmen och vara en "Svensson" eller ska vi gå våran egen väg. Verket visar en bild av massor av olika skyltar som kommer upp i våran vardag, våra val vi har att göra.
I det första verket gjort utan Pia Ingelse så bär barnen mask, de är inte sig själva utan någon annan, utan egna val och allt är bestämt, medan här är det fullt av en massor utav olika val, val i din vardag. Men båda är de lika färglada med en massa färger som sticker ut.
Det första verket är gjort av oljefärger, de ger en djup och fundersam tanke och känsla medan detta verk är gjort av garn, det är stickat och virkat och sytt, varför? Är det för att mjuka upp valen, för att inte göra de så fyrkantiga, visa att det inte gör ont att ta sina egna vägar.
Detta är ett verk från ungdoms utställningen på nedre våningen gjort utav Ida Johnsons. När man ser detta verk blir det många tankar om går runt i huvudet, det är en bild på en flicka med lockigt hår om sprids över hela bilden. Mina tankar kring denna är att hon försvinner, hon sjunker långsamt in i lockarna. Lockarna tror jag motsvarar behov, krav och val. Som att hon inte klarar av det längre, hon blir svagare och svagare och tappar styrkan att hålla emot för att stå upp för sig själv, hon blir en av alla andra, som att kraven för livet är för starka.
Det var i alla fall mina tankar tills jag kom på att detta verk var gjort av en tjej under 18 år. När man får veta det så blir bilden helt annorlunda, men ser anorexia, men fortfarande känslan av svaghet. Det är som att anorexian tagit över hennes kropp, hon kan inte ta hand om det längre, hon börjar försvinna. Man tänker anorexia just för det smala ansiktet, hon ser nästan förstörd ut. Lockarna är formade som virvelvirvlar, jag ser det valen vi måste göra i vårt liv, valen vi måste ta redan som små. Ska vi bli advokater, idrottare, ekonomer, säljare, ja listan fortsätter och alla dessa val måste vi ta redan i tidig ålder.
De tre verken jag har valt att skriva om har för mig en och samma bakomliggande mening, valen i dagens samhälle. Varje dags ställs vi framför tusentals olika val att ta, ska jag verkligen gå till skolan idag, ska jag göra läxan eller inte, är det värt den där extra godis biten, ska jag eller måste jag? Det är
